Hela förra veckan(bortsett från måndagen) fram till igår var så bra. Barnen har varit snälla och så och det känns som att vi blir mer och mer kompisar. Men igår blev jag gråtfärdig för dagen slutade så hemskt. 

   Jag hade barnen själv hela dagen och kvällen i stort sett, båda föräldrarna var på tjänsteresa så jag skulle ha dem över natten ensam också. Dagen gick bra, allt var lugnt, vi hade kul ihop, sjöng i bilen på väg till tennisen(klyshigt), levde idyll-liv.  Middagen blev lite kaos när barnen inte gillade det som serverades, men det gick att lösa. Men vändningen kom vid åtta-tiden på kvällen. 
   Då ringde pappan och sa att han var på väg hem och skulle komma om en halvtimme. Jag blev förvånad men insåg att jag hade missuppfattat tidigare information så jag blev såklart glad över att slippa vara helt ensam på natten.

    H satt och tittade på TV och skulle strax gå och lägga sig. L hade redan nattats. När jag berättade att pappan var på väg gjorde H en helomvändning från att ha varit lydig och foglig hela dagen till att bli rosenrasande när jag skulle stänga av TVn. När jag skulle få honom att borsta tänderna sprang han iväg, jag gick efter men blev bara slagen, sparkad och nypt. Fick en spark på käften och kuddar kastade efter mig. "Jag vill att du skall åka tillbaka till ditt hus i Sverige!" fick jag höra. 
   Jag kan inte tvinga en 8-åring, jag är inte tillräckligt stark. Jag ville gråta. Hur blev det såhär? Det gick ju bra i flera dagar. H har frågat om jag vill följa med till sommarhuset, om jag kan leka med honom, spela fotboll. Vi har skrattat och haft långa samtal i bilen till och från skolan.

    Och igår hatade han mig.