Les taches ménagères

En av de svåraste sakerna i min och Y's relation, och i många andras också kanske, är väl att dela upp hushållssysslorna. Man vill ju gärna att det ska vara lite rättvist, men liksom inte vara en tjat-tant. 
   
   Jag upplever att jag är den som gör mest, att jag är något av den ansvarige. Det är, enligt mig, oftast jag som handlar mat, sorterar tvätt och ser till att det finns diskmedel hemma. Men det gör mig för det mesta inget, eftersom jag har mer tid för sådant då jag jobbar 25 timmar i veckan, jämfört med Y's ca 60 timmar. 
   Men vissa dagar händer det att det stör mig. När det ligger massa disk i diskhon och jag inte har några rena strumpor liksom. Och då känner jag mig ensam. Ensam med ansvaret för att allting fungerar. För de dagar som Y jobbar som mest kommer han hem, äter, sover, och går direkt till jobbet igen nästa dag. Utan att kasta en blick på tvättkorgen. 
   Det är då det är läge att kommunicera. Att hitta sätt som funkar i vår situation. Vi börjar bli bra på det, men det tog ett tag. Nu kan jag be honom att sitta med mig och se över våra utgifter och faktiskt diskutera på ett konstruktivt sätt. Bara det, att vi diskuterar det tillsammans gör att jag känner mig mindre ensam. 
   Andra saker vi gör är att ha en inköpslista på kylen så att BÅDA ser vad som saknas i förråden. Och ibland skickar jag ett sms och ber honom sätta på tvättmaskinen innan han går hemifrån så att jag kan hänga tvätten efter jobbet. 
   Och ibland behövs inte ens någon kommunikation. Igår struntade jag i allt och gick och la mig, för jag ville inte försova mig till nya jobbet. På morgonen lämnade jag lägenheten åt sitt öde. Men när jag kom hem hade Y fixat allt! För nu var det hans tur. Det ska ju vara lite rättvist. 


Not on drugs

När jag vaknar på morgonen så blir jag alltid så himla glad av att se Y. Fortfarande. Dessutom ser han himla söt ut när han sover. 
   Så när vi säger godmorgon gör jag det alltid med ett stort leende. Och ibland säger han till mig "Jag fattar inte Linnea, hur kan du vara så morgonpigg även när du bara sovit några timmar?". Jag skulle väl tro att det blir så när man är himla kär. 

(Fast ibland är jag på dåligt humör. Men det är sällan. Och då beror det inte på Y.)

 
 
För övrigt älskar jag Tove Los album Truth Serum. Första gången jag hörde henne var på en fransk tv-kanal där de spelade en remix av Habits. 
 

Les personnes qu'on ne connait pas

Jag blev riktigt illa berörd häromdagen av en otrevlig man. Här i Paris har jag mer och mer vant mig vid att folk raggar på en, skäller på en, försöker ta på en etc., men den här gången blev jag gråtfärdig. 
   Jag väntade på metron en lördagskväll efter att ha jobbat hela dagen. En man kommer fram till mig och kommenterar mitt halsband som jag bär. Det är Fatimas hand, la hamsa. Y gav mig det på alla hjärtans dag. Han frågar om jag är muslim. Jag svarar inte. Har inget intresse av att prata med honom, har ingen skyldighet att svara. Han frågar om min pojkvän kanske är muslim. Jag säger åt honom att man inte frågar okända människor om sådant, det passar sig inte.   
   Han ursäktar sig men fortsätter prata, pratar till mig. "Du får ursäkta men jag tycker faktiskt inte kristna och muslimer ska vara ihop, det är allt. Jag tycker muslimer är äckliga, det är allt. En god kristen måste ju äta fläskkött"
   Jag blev arg och ville skrika på honom, läxa upp honom. Måste man vara kristen för att man är blond? Och blir man muslim av att bära ett halsband med en urgammal och KULTURELL skyddsymbol? 
   Jag blir liksom så arg och ledsen över att folk som jag inte känner och som inte känner mig och Y ändå kan med att ha en åsikt om att vi är ihop, baserat endast på en sådan bagatell som religion. Jag blir så arg och ledsen för jag vet att det är inte bara en man på metron som tänker så, det är många som gör det. Det är många som står i vägen för ett öppet och accepterande samhälle, vare sig vi pratar om etnicitet, religion, sexuell orientering eller vad som. Och jag blir arg och ledsen över att det finns de som tror att de har rätt att säga vad de vill till andra människor som om folk inte tar skada av det.
   Men jag sa inget, jag bara höll tårarna tillbaka på metron hem. Illa berörd av denne mans okunnighet.

 
 
 

Paralella liv

När jag flyttade in hos Y, så var vi båda helt lediga i flera dagar. Det var sommar och livet var lätt, vi handlade, gick på stan och åt hemlagade middagar tillsammans. Men sedan skola och jobb satte igång i slutet av september känns det snarare som att vi lever paralella liv. 
  Han sover oftast när jag åker iväg till skolan även om jag börjar på eftermiddagen, och när jag kommer hem igen är han på jobbet. Om jag jobbar kommer jag ändå hem långt innan han efter sin arbetsdag. Och ibland måste jag gå och lägga mig tidigt för att jag har lektioner nästa morgon. Så då sover jag när han kommer hem. Oftast sätter han sig då och snackar lite med vår sambo (har jag nämnt att vi är 3 i lägenheten?).  Sedan väcker han mig när han kommer till sängs, men då är jag oftast så yrvaken att jag inte kan forma sammanhängande meningar.  Det är vårt gemensamma umgänge det.
  Y är den av oss som jobbar mest och är mest upptagen, men normalt sett är han ledig på onsdagar. Självfallet har mitt schema utvecklats till att jag då är i skolan 14 - 16 och jobbar 19 - 22. Så då har vi inte heller mycket tid att träffas.
  Lyckligtvis hade vi två dagar tillsammans precis innan jag åkte till Sverige den 10 januari. Det var helt fantastiskt, vi sov länge tillsammans, drack kaffe på uteserveringar och gick på vinterrean. Det kändes precis som i början av vår relation när jag åkte in till Paris medan barnen var i skolan för att träffa honom. 
  Idag trodde vi att vi skulle få kvällen tillsammans för han hade blivit lovad att få gå från jobbet vid 20. Men eftersom chefen är dåligt organiserad och lite sadistisk så ångrade han sig och Y ska nu jobba till midnatt. Jag kommer sitta hemma, söka lägenhet och måla naglarna. Så romantiskt var det. 

Sambo-tips






Sambo

När jag föreställde mig livet som sambo tänkte jag "Åh vad mysigt vi kommer ha! Bara massa putti-nutti-snutti-gull hela tiden!" Sedan sa jag till mig själv "Var realistisk Linnea, det kommer bli jobbigt också. Var beredd" Men i bakhuvet låg ändå putti-nutti-snutti, putti-nutti-snutti, putti-nutti-snutti.
  Så därför känns det lite jobbigt nu när jag insett att vi inte alls kan spendera så mycket tid ihop eftersom han jobbar, och jag ska plugga. Så våra tider är helt olika. Dessutom måste man hela tiden vara noga med att inte låta sin trötthet eller frustration över andra saker gå ut över varandra. Något jag verkligen kämpar med, för jag har liksom ingen jag träffar under dagarna som jag kan lätta mitt hjärta hos. Dessutom förstår jag inte alltid när Y är ironisk, och kan ibland uppfatta råd från honom som förmaningar. Jag tar verkligen illa vid mig om han säger "Du borde testa att lägga mozzarella på pizzan" Det är min jävla pizza!
   
Jag borde inte svara så, jag vet. Ibland kommer han dock verkligen med grejer som jag inte fattar. Som att jag inte får gå ut i köket där vår coloc bor i bara trosor och t-shirt. Inte för att jag brukar göra det, men igårkväll hade en katt smugit sig in i köket och jag ville kolla på den! Dessutom var le coloc med när vi var på badhuset för några veckor sedan, så han har ju redan sett mig i bikini. "Jag är muslim och jag är man, Linnea. Det är av respekt, man gör inte så." För mig handlar respekt om så mycket annat, detta känns helt nytt.
   Jag har så mycket att lära. Om sambolivet, om att lämna tvätt i tvättautomaten, om Y och om hur man pusslar ihop två människors vanor och egenheter med varandra. 

Och utöver detta är planen att bli riktigt bra på franska. Massa grejer att lära med andra ord. 

Hamdoulah

Inatt lyckades jag somna innan Y kom hem, men när han gick och la sig kl.4 vaknade jag. Och det var tur, för det hade känts ganska sorgligt annars, om vi inte hade fått säga godnatt till varandra.
   Sedan, imorse, när jag vaknade hittade jag ett sms på min mobil som han hade skickat till mig efter att jag hade somnat om. Och jag måste dela med mig, för det är så fint. 

"Coucou mon coeur, il est 4 heures du matin. Je te vois dormir à côté de moi et je remercie dieu de m'avoir donné une femme comme toi. Je t'aime, et bon courage pour demain(dans quelques heures). Bisous, my lover."
 
"Hejsan mitt hjärta, klockan är 4 på morgonen. Jag ser dig sova brevid mig och jag tackar Gud för att ha gett mig en kvinna som du. Jag älskar dig, och lycka till imorgon(om några timmar). Puss, my lover."

Kan man få en bättre start på dagen?

Konsten att sova som en bebis

En sak som har varit jättesvår med proven är att de börjar så tidigt! Redan kl. 10 började provet i måndags.
   Okej, det är inte tidigt men jag har inte gått upp innan kl.12 på två veckor. Har liksom inte haft anledning till att gå upp tidigare än Y, som för övrigt går och lägger sig vid 2, somnar vid 4. Natten till måndagen var jättehemsk, jag ville sova men fick ingen ro. Jag brukar inte störas av ljud och ljus när jag ska sova, har alltid haft lätt för att somna i inte fullt så rofulla situationer. Men bara för att jag visste att jag VERKLIGEN MÅSTE SOVA så var det förstås jätteirreterande att höra grannens TV och vår inneboendes telefonsamtal. Och ljuset från Y's iPhone som han låg och knappade på lyste upp hela rummet kändes det som. 
   Natten till igår var jag förberedd, jag gick till sängs helt själv kl.22 eftersom Y inte var hemma från jobbet ännu och satte in mina nyinköpta öronproppar. Sedan försökte jag tänka på fina saker. Det funkade inte jättebra, inte förrän Y kom hem strax efter 1 och jag fick en godnattpuss som jag somnade. Dock sov jag ganska lätt för när han kom och lade sig vid 2 vaknade jag igen. Men, i å andra sidan sov jag som en liten bebis så snart jag fick lägga mitt huvud på hans bröstkorg. 

Så himla opraktiskt att gilla någon så mycket att det är svårt att sova utan honom. 


Tre sidor om kärleken

Jag har nu bestämt mig för att jag ska återuppta mitt dagboksskrivande för jag vill verkligen minnas den här tiden. Hela mitt förra år i Frankrike låg dagboken orörd vilket jag kan ångra lite, samtidigt som jag ju alltid kan gå tillbaka i bloggen och kolla. 
   Nu skriver jag dock min dagbok på franska, eftersom det faktiskt är att uttrycka mig som jag tycker är svårast. Igår passade jag på att skriva i dagboken medans jag satt på cafét i vanlig ordning. Ca en sida skrev jag om mitt liv. Sedan skrev jag tre sidor om Y. Vilket i och för sig är nästan samma sak. 
   Jag kan inte fatta att jag nu har nöjet att få säga "à ce soir", ses ikväll, till honom varje dag när han går till jobbet. Under de tre sista månaderna innan jag åkte träffades vi nästan aldrig mer än en gång i veckan. Känslan när jag åkte från honom för att hämta barnen varje fredag, att veta att nu var det slut för denna gång, var alltid lika tung. 
   Nu träffar jag honom varje dag! Jag får säga godnatt och godmorgon till honom varje dag, jag får äta med honom,  bädda sängen med honom, hjälpa till att stryka hans skjortor.
    Precis som vi sa för 6 månader sedan, "I september kommer vi vara tillsammans på riktigt" Lyckan är total.