H vill inte gå och simma. Jag försökte stå på mig i fredags och bara köra till badhuset  trots protester och försök från H's sida att ställa om GPSen. Men när vi väl kom dit vägrade han bara helt sonika att lämna bilen. Vad skulle jag göra? Jag kan ju inte släpa ut ungen ur bilen, släpa in honom i badhuset och knuffa i honom i basängen?! Så jag bestämde mig för att straffa honom genom att tvinga honom att sitta kvar i bilen, i hopp om att han skulle bli uttråkad och känna att det var bättre att simma en timme. 

   Oj vad fel jag hade. H tyckte det var jättemysigt att sitta i bilen och tog sig diverse friheter som att klättra bak i bagageutrymmet, gå ut i skogen för att kissa, plocka kastanjer, kasta kastanjerna i bilen, reta lillasyster och tjata om klockan. Inte det minsta uttråkad, inte det minsta straffad. 
    Efter ett tag ville han ringa sin pappa på min mobil, vilket han fick. Jag hörde att de pratade om sushi men förstod inte förrän efteråt att H bett pappan att beställa då han vänder sig till mig och säger "Sushin kommer om en kvart, vi borde nog åka hem. Jaha, stressad, arg och bitter får jag köra iväg mot hemmet. När vi kommer  hem börjar jag laga middagen eftersom barnen ska äta sushin med pappan som kommer senare. Sushin kommer aldrig, barnen och jag äter vår korv med bröd och sedan leker de en stund. Au pair-mamman ringer från sin arbetsesa och frågar hur det går och försöker via telefon prata allvar med H om simningen. 

   Men när pappan äntligen kommer hem är det jag som blir tillsagd. Tydligen har jag hanterat situationen helt fel och det vore mycket bättre om jag ringt när H inte ville simma. Jag vet inte riktigt om jag håller med, jag gjorde vad jag kunde och ett telefonsamtal garanterar inte att barnen lyder. Och jag måste ju ändå få vara den som bestämmer när jag har barnen? Om det hela tiden ska ringas till mamma och pappa när vi inte är överrens kommer jag ju aldrig få dem att lyda, eller?