Jag har  så jäkla svårt att gå upp på mornarna här. Ibland vaknar jag men somnar om, ibland hör jag inte ens alarmet! Oftast har jag inte ens svårt att somna, och jag har aldrig vaknat mitt i natten. Det är klart att ibland somnar jag lite sent för att jag har så mycket annat jag vill göra efter att jag slutat. Det brukade inte vara något problem, men det har det blivit. 

   Idag var en skitkonstig morgon. Vaknade vid 6:45 när alarmet ringde och gick på toa osv. Sedan tänkte jag att jag ska ju ändå jogga efter jag har lämnat L på skolan, så jag ska ju varken duscha eller sminka mig innan. Därför ställde jag klockan på 7:30 och la mig i sängen igen med joggingkläder på, och tänker att jag kommer vakna helt färdig och pigg. 

    Oj, vad fel jag hade! Vaknade istället 7:58 av att min au pair-mamma ropar på mig. Sjukt pinsamt, irreterande och deprimerande. Upp och hoppa(tur att jag redan var klädd!) och borsta tänderna på L. Naturligtvis stannade inte min otur(?) där, utan av okänd anledning går inbrottslarmet på när jag ska hämta en filt åt L på övervåningen så hon blir skräckslagen och au pair-pappan som ligger och sover vaknar med ett ryck. Lite tårar och kramar senare ramlar jag i trappan på väg ut. Yes yes, happy day. 

   Jag kan inte fortsätta såhär. Min kropp och själ är i total obalans. Kan inte minnas att jag haft en ordentlig sovrutin de senaste 9 månaderna på grund av skolan, studenten, resor, sommarlov. Nu ska jag ta tag i detta på riktigt. Kanske borde jag skriva ett kvällschema så att jag hinner komma ner i varv innan jag måste sova. Kanske borde möblera om här i källaren med lite feng shui. Kanske borde köpa lugnande te på Monoprix. Kanske kanske. Massa idéer, ingen ork, ingen sömn.