När jag kom hem till ett tomt hus på lördagskvällen låg två små klappar framme till mig. Mitt hjärta smälte lite grann. Och jag skämdes. Skämdes för att jag inte hade hunnit lämna över deras julklappar. Jag trodde ju att jag skulle komma hem igen på fredagsnatten innan de åkte på lördagen, men det blev inte så och julklapparna låg oinslagna på mitt rum. Känner inte att jag förtjänar några presenter alls. Inte när jag prioriterar att sitta på en kall trappa i Montparnasse och dricka öl framför att slå in julklappar. 

   Jag blev gråtfärdig nästan av meddelandet på mitt paket. Så ofta som jag går och tänker att de säkert är jättemissnöjda med något litet jag gjort. Det är dumt, riktigt dumt för de har lovat att berätta för mig om jag ska göra något annorlunda. Men att få läsa de där orden gjorde mig ändå riktigt lycklig. 
  En annan sak som gjorde mig svag var när en annan svensk familj bjöd in mig på jullunch! De är bekanta med min värdfamilj, har barn i samma skola och en svensk au pair som jag känner. Jag skulle inte säga att jag och familjen är supertajta men hur gulligt är det inte att de tänker på mig och bjuder in mig!

    Åh, så glad jag blir, kärlek överallt!