När jag var klar i skolan i fredags satte jag mig en stund vid Seine i Sainte-Michel. Det var fint väder och jag passade på att läsa igenom en text vi fått på sista lektionen. Ganska mysigt. Sedan drog jag mig hemmåt och såg fram emot att få koppla av, äta i stillhet och dra runt i pyjamaskläder resten av kvällen. 
  Men det blev inget med det, för någon timmme efter att jag kommit hem uppdaterade min kompis facebook-evenmanget för sin födelsedagsfest. "Yay, bara tre timmar kvar!". 
   Fan! Jag hade varit helt övertygad om att det var på lördagen vi skulle fira! Jag satte i mig en macka och två kaffekoppar, bytte pyjamasen mot klänninng och fick sedan dra iväg på metron. Ville hem och sova mest, men har man lovat så har man.  
   Festen var trevlig, födelsedagsbarnet hade hyrt loftet på en pub och dragit dit sina kompisar. Jag kände inte någon, men alla var härliga människor. Speciellt när de berömde mig för min franska, det tyckte jag om. ("Varför pluggar du franska, du talar ju perfekt!" hehe) Efter några timmar var det dock dags att kasta in handduken och ursäkta mig, jag behövde komma hem och sova. 
   På söndag har jag och Chitai special-planer, först gratis-yoga på morgonen, sedan indisk lunch. Vi gillar att äta tillsammans. Och att försöka oss på yoga-positioner vi inte klarar av. 

Det roligaste med skolan är ju att man får en god anledning till att köpa fina anteckningsböcker! Yay! 
   - mindre roligt är att man blir tvungen att köpa lite kurslitteratur... 

 

Idag var jag och Y i Le Vésinet och hämtade alla grejer som jag lämnade där i juli när jag åkte på semester i Sverige. 4 kollin blev det med två resväskor, en stor kasse skor och min elbas. Otursamt nog glömde jag min lilla förstärkare, får hämta den en annan dag. Vi hade tillräckligt att bära ändå, speciellt då det var mitt under rusningstid och RER och metro var fulla med folk på väg hem från arbetet.  
   Det var kul att få se barnen igen, speciellt lilla L som faktiskt verkade riktigt glad att se mig. H hälsade knappt, som väntat. Mamman bjöd in mig att komma tillbaka någon dag och "hälsa på på riktigt". Tror jag kommer åka dit utan Y,  han kände sig ganska obekväm där, stackarn,  när han inte förstod vad vi sa när alla pratade svenska. Fast jag har i och för sig suttit brevid ett antal gånger när han snackat arabiska med sina vänner. Å andra sidan tyckte han att Le Vésinet var jättefint och nu vill han bo där... 
 

 

Idag valde jag att tillbringa lite tid på Musée Guimet, som är ett museum med jättestora samlingar av asiatisk antik konst. Ganska kul att titta på faktiskt. Så tänkte jag att jag skulle ladda upp lite fina bilder. Men fina bilder ser man ju hela tiden, så istället blir det en samling med roliga ansikten. Hehe.



























Vilken var roligast?

Jag kan inte hjälpa det, jag kollar på min blogg flera gånger efter jag gjort ett inlägg. För jag tycker den är så fin nu, så himla mycket finare än innan. Och då blir jag jävligt nöjd med mig själv för att jag fixade det!    

Lördag, äntligen! Inte för att jag har jobb och skola eller så egentligen, men efter denna veckans stress, press och slit med antagningsproven till Sorbonne känns det som nästan som att det varit en vanlig arbetsvecka. 

   Dessutom har jag nu spenderat tre veckor här. Tre veckor då jag bara pratat franska hela tiden. Det är ganska tröttande. På kvällarna är hjärnan så utarbetad och trött på att böja verb och komma ihåg vad "skurmopp" heter på franska att jag knappt hänger med alls när Y och vår coloc pratar med mig. Speciellt den senaste veckan har jag nästan inte tänkt en tanke på svenska, det är bara franska hela dagarna. Tröttande. 

   Som tur var fick jag ha ett underbart långt skype-samtal med familjen igår kväll vilket var bästa fredagsmyset någonsin!  

 

Tredje dagen med prov började inte särskilt bra. Målet var att gå upp 7:10 och vara på plats riktigt tidigt. Jag hade nämligen stött på ett problem och ville diskutera med lärarna. Olyckligtvis gick jag upp 7:40, men det tog jag igen genom att skynda ut på en kvart. Efter en koll på tiden konstaterade jag att jag skulle vara framme ca. 8:30, vilket skulle ge mig en halvtimmes marginal innan provet började. 
   Så kommmer jag ner i metron och får höra att trafiken är avstängd! Jag fick panik, visste inte vad jag skulle göra. Talarrösten bad alla resenärer använda sig av andra transportmedel. Men jag som är ganska ny i kvarteret (och staden) fick jättesvårt att bestämma mig för vad som var bästa sättet att komma till skolan.Tillslut tog jag en buss från metrostationen till närmsta tågstation, därifrån fick vänta på tåget till Montparnasse som gick 8:40. Tiden var knapp. Jag ville gråta, jag ville vända om och gå och lägga mig i min varma säng och ge upp tanken på Sorbonne. Men så kom tåget innan jag hann skrida till handling och då var det ju lika bra att hoppa på.
  Efter två byten på metron kom jag äntligen fram och då hade klockan passerat 9. Men jag var ju tvungen att kolla. Vilket var en himla tur, för tack vare mina långsamma provskrivar-kamrater så var folk fortfarande på väg in till provet, och dörrarna hade inte hunnit stängas. Jag fick komma in, och skriva provet.

Au chomage betyder arbetslös. Vilket jag är. Och skolan börjar inte förrän 23:e september(om jag kommer in, vill säga). Så jag har inte så mycket att göra om dagarna egentligen. Hittills har de flesta dagar sett ut på följande vis. Jag och Y vaknar vid 12, jag får putta honom ur sängen och han skyndar sig till jobbet. Mannen äter aldrig frukost, möjligtvis surplar han i sig en portion vaniljkräm.

   Jag ligger kvar i sängen ett tag, kollar kanske lite facebook och mejl innan jag tar mig upp och skrapar ihop något ätbart till frukost. Jag har köpt grovt tyskt vollkornsbrot vilket är ett skönt inslag i en för övrig fiberfattig diet. Vid 15 brukar jag komma ut ur huset och då gör jag kanske något litet ärende innan jag väljer vart jag ska åka för att dricka min café allongé. Översättningen på det är förlängd kaffe, alltså helt enkelt en kopp kaffe med svenska mått.    Sedan sitter jag på cafét i några timmar, dricker mitt kaffe, lyssnar på folk och kämpar mig igenom Le Monde,en fransk dagstidning av vilken jag hittills köpt två exemplar som jag är långt ifrån att bli färdig med. Ca 3 sidor kan jag läsa innnan hjärnan behöver en paus. 
   Då åker jag hem, anländer mellan 18 och 19 och lagar mig lite mat. Efter detta, runt 21 har jag hittills gett mig ut och letat jobb. Nätterna är fortfarande helt okej temperaturmässigt. Hur länge jag stannar ute och söker jobb beror lite på hur bra det går och vilka ställen jag betar av. Men jag brukar vara hemma igen mellan 23 och midnatt och då är även vår coloc hemma, Y's barndomsvän från Alger som bor i köket. Det brukar vara dags för mig att äta igen och sedan börjar väntan på Y som anländer någon gång efter midnatt. 
   Det funkar helt okej att leva såhär, men jag saknar att ha ett jobb och jag längtar verkligen efter att sätta mig i skolbänken igen. Hellre 45 timmars arbetsvecka än ständig semester. 

Att handla mat i Paris är inte svårt, det finns gott om mataffärer och alltid någon livsmedelsmarknad någonstans. Men att handla billigt är svårare, då de flesta butiker är små vilket gör att priserna är högre. Så även om det finns tre små affärer på vägen från lägenheten till metrostationen så valde jag att gå förbi dem och ta metron tre stationer för att gå av vid Vaugirard där det finns en större butik med mindre priser. 
   Sedan ska man åka hem med allt också, lyckligtvis blev det inte så mycket denna gången. Fruktar den dag då jag måste storhandla. 
   

Så igår, lördag, skulle jag sätta igång och ringa på massa lägenhetsannonser. Då bestämde sig SFR som är min franska moblioperatör för att sluta funka. 
   Franska kontantkort är allmänt konstiga, i alla fall de från SFR. Jag kan inte komma på något svenskt kontantkort där laddningen bara är giltig en vecka... eller? När man har SFR som operatör så är det så krångligt att jag kan gå åt. Man kan ladda med si och så många euro för si och så många dagar, sedan tar antingen pengarna slut innan dagarna är förbrukade eller så går tiden för laddningen ut innan man hunnit använda alla pengarna man laddat med. Orättvist och dyrt. 

   Nu senast laddade jag med 20 euro som ska ge mig obegränsat med sms och samtal i 30 dagar. Men när jag skulle sätta mig och ringa så ville det ändå inte funka, en röst sa att jag hade förbrukat min pott. Vilket lät orimligt om man nu inte ens har ett pottbaserat system. Jag vände mig till deras supportchatt men det var ju inte till någon nytta när den var helt automatisk. När jag sa "Tack för inget" fick jag svaret "Jag förstår inte din fråga". 

   Sedan, från ingenstans funkade det att ringa igen. Vilket var det sannerligen konstigaste jag varit med om. SkitSFR. 
   När jag fixat ett franskt bankkonto ska jag dock skaffa ett abonnemang från SFR som jag hade under min tid som au pair och som är fördelaktigt eftersom jag kan ringa gratis till fasta telefoner i Sverige med det.