Grannens spelar funkmusik. Jag sitter för länge hemma och gör ingenting nyttigt.
   Alltså, att ge sig ut och söka jobb är fan svårt och läskigt. Att göra det på franska gör allt värre. Så jag skjuter på det som den omogna människa jag är. Faktum är att jag tycker det är lättare att gå på lägenhetsvisnigar. Så det har jag gjort, tre stycken denna veckan. Ingen var särskilt bra.
   Två visningar var idag runt lunchtid. Efter det satte jag mig vid Seine och läste tidningen för att få igång min franska. Vid 15 träffade jag Y under hans paus från jobbet på turistresturangen.
   Sedan skulle jag ju bara snabbt hem och äta och ringa på lägenhetsannonser, men klockan blev snabbt mycket och så börjar kompisarna ramla in på facebook och då är det inte alls lockande att gå ut i den inte så varma kvällen och söka jobb.
   Imorgon. Då jävlar.

Idag skulle jag söka jobb. Det gick inte så bra.
   Jag var besviken på mig själv som inte gick hemifrån tillräckligt tidigt, trodde jag. Jag blev trött på mig själv som inte skrivit ut adressen till stället där jag skulle skriva ut mitt CV, utan fick leta runt länge för att sedan ge upp och åka till ett dyrare ställe. Och jag skämdes för mig själv när jag råkade gå in i samma resturang två gånger för att fråga om jobb.
   Varför skulle de tvunget ha dörrar på två sidor om byggnaden?

Så satte jag mig då på planet mot Paris, fortfarande utan jobb eller bostad. Allt jag vet är att jag kan bo hos Y fram till 1:e september. 
   Veckorna i Sverige var underbara även om jag inte gjorde jättemycket. Men bara att sitta med familjen och ha det mysigt över en kopp te var som terapi. Att få känna att man var hemma för första gången på ett år. 
   Men jag har alltså lämnat allt vad trygghet heter och drog mot nya äventyr i över 1000 km/h. Strax innan vi landade sjöng en av flygvärdinnorna för oss, och texten gick "Que sera sera, whatever will be will be. The future's not ours to see". Om hon bara visste hur väl det stämde in på mig.