Idag vaknade jag inte kl. 14.  Idag vaknade jag till ljudet av stolar som drogs runt, barn som inte ville äta och tallrikar som slamrade. Värdfamiljen är hemma från sin semester. Jag har saknat dem!

 

Jag fick varken skinka, köttbullar, prinskorv, renkorv, senapssill, löksill, herrgårdssill, Janssons, potatissallad, vörtbröd, julost, lax, brysselkål, grönkål, rödkål eller brunkål på julafton.

    Istället satt jag på en fransk/grekisk resturang i Saint-Michel och åt musslor och baguette. Livet är underligt ibland. 

Ganska exakt 14:30 var jag framme hos Petits Frère des Pauvres i 11e arrondissemanget (eller bara l'onzième). Där blev jag dirigerad till ett rum där två trevliga damer kollade mitt ID(kändes väldigt bra, att de är strukturerade osv.) och sedan gav mig en karta. Sedan gick jag till ännu ett rum och visade kartan, fick en liten presentpåse och gick iväg. 
   Personen jag skulle besöka bor på ett ålderdomshem på gångavstånd från Petits Frères des Pauvres lokaler så jag fick en trevlig promenad med genom ett (för)varmt Paris. Jag hittade utan större problem och fick faktiskt en liten förnimmelse av julkänsla.

   När jag kom in i rummet och fick presenterat mig möttes jag av en mycket trevlig liten madame sittandes i rullstol då hennes vänstra ben var helt paralyserat. Hon blev så glad över den mycket enkla presentpåsen som innehöll godis, dricka och ett julkort och gav mig en kram och franska kindpussar. Jag satt hos henne en stund och pratade lite, lyssnade mest. Jag förstod inte alltid (det är svårt att prata franska med folk som inte har tänder) men log och nickade lite då och då. Jag väljer att tro att det gör lika mycket nytta. En sköterska kom in med te och kaka och jag berömde madamens julkrubba. 

    Efter en stund ville hon titta på TV och satte på en fransk gammal svartvit film som var textad, så jag kunde faktiskt hänga med. I filmen åt de rostade kastanjer, hon frågade om jag tyckte om det och jag lovade att smaka någon gång. 

   När ca två och en halv timme passerat och jag skulle gå frågade hon om jag hade något foto av mig själv att lämna kvar. Det hade jag ju inte tyvärr, men jag lovade att skriva brev till henne. 

   

   Slutsats: Alla borde pröva någon typ av välgörenhetsarbete, för sin egen skull. Lätt en av mina favoritsysslor.

 

När jag kom hem till ett tomt hus på lördagskvällen låg två små klappar framme till mig. Mitt hjärta smälte lite grann. Och jag skämdes. Skämdes för att jag inte hade hunnit lämna över deras julklappar. Jag trodde ju att jag skulle komma hem igen på fredagsnatten innan de åkte på lördagen, men det blev inte så och julklapparna låg oinslagna på mitt rum. Känner inte att jag förtjänar några presenter alls. Inte när jag prioriterar att sitta på en kall trappa i Montparnasse och dricka öl framför att slå in julklappar. 

   Jag blev gråtfärdig nästan av meddelandet på mitt paket. Så ofta som jag går och tänker att de säkert är jättemissnöjda med något litet jag gjort. Det är dumt, riktigt dumt för de har lovat att berätta för mig om jag ska göra något annorlunda. Men att få läsa de där orden gjorde mig ändå riktigt lycklig. 
  En annan sak som gjorde mig svag var när en annan svensk familj bjöd in mig på jullunch! De är bekanta med min värdfamilj, har barn i samma skola och en svensk au pair som jag känner. Jag skulle inte säga att jag och familjen är supertajta men hur gulligt är det inte att de tänker på mig och bjuder in mig!

    Åh, så glad jag blir, kärlek överallt!
    

Jag grät inte, jag är nog inte sådan. Men det var sorgligt idag att träffa Elin som åker hem nu och inte kommer tillbaka. På något sätt blev vi värsta tajta kompisarna, så hon kommer vara saknad. I söndags var vi i Montmartre, kommer minnas det ett tag. 
    Idag tog vi avsked över en bytta glass och försökte gemensamt komma på hur vi egentligen blev kompisar. 
Jag har typ inga bilder på Elin, sorgligt. Men den här har Elin tagit. Jag gillar den. Det var 4 november. 

 

Hela dagen har H varit allmänt sur mot mig. Han svarar kort eller inte alls på tilltal, eller säger helt enkelt "Var tyst!". När vi kom hem ville han att jag skulle hjälpa honom av med skorna. För han ville inte själv, för han hade trampat i hundbajs med dem. Jag kunde inte få av skorna(fattar inte ens att jag försökte) och då kallade han mig fegis. Bättre dagar har man ju haft. 

    Jag skulle kunna bli arg och irreterad, jag skulle kunna älta det med honom. Men samtidigt, han kommer ha glömt av det imorgon, så varför ska jag gå runt och sura? I början av min tid här hade jag lätt för att hänga upp mig på småsaker som H sa och vad han gjorde. Och jag klagar fortfarande ibland inför vänner och bloggen. Men det är inte lönt att ta upp det med honom, han förstår inte, eller vill inte förstå. 

   Trots allt, det bästa jag kan göra är att agera som om jag faktiskt är 11 år äldre(visare) än honom. 

Idag har jag äntligen varit på posten och skickat mina julklappar!

   Kvinnan i kassan sa att de skulle ta 3-4 dagar för dem att komma fram. Jag har lite svårt att tro på det. Jag menar, om två dagar är det helg. Helg i typ 5 dagar. Antagligen satte hon dem på något expressprogram för det blev himla dyrt! 55 euro betalade jag för att skicka paket till tre adresser, alltihop sammanlagt vägde mindre än 2 kg. Det är tufft att leva utomlands!

   Mina sista slantar för veckan kommer spenderas på glass som jag ska äta med Elin imorgon. Fast sen har jag lite svenska pengar liggande som jag fick när jag var hemma. Jag ska växla in dem så jag har lite extra i helgen, jag har julklapparna till au pair-familjen kvar att köpa, för att inte tala om nyårs-utstyrsel! 

    Och så köpte jag frimärken idag också till mina julkort. L hjälpte mig att slicka och klistra på kuverten. Som jag ska posta ikväll. Måste gå ut i regnet till postlådan....

 

Jag älskar Montmartre, precis som alla andra. Stämningen om kvällarna när musikerna kommer fram är magisk. Speciellt den här mannen som jag hoppas kommer tillbaka nästa söndag. Jag har ändå inget bättre för mig den 23:e december. 

 

Jag skulle lägga barnen idag. Det brukar inte gå så bra. Har klarat det typ en gång av tio. 

   Idag gick det skitbra. Kanske för att jag hade som taktik att lugna ner barnen innan. Kanske för att mormor och morfar var där. Kanske var det bara karma. 

   Men det bästa var ändå när H bad mig att läsa för honom i hans säng och vi låg där tillsammans och myste i 15 minuter. Ibland blir jag lite bebissjuk när jag är här, bästa sysslan i världen är verkligen att få stoppa om små barn i fluffiga täcken och viska godnatt!

 

På söndagskvällen fick jag hastigt och lustigt rycka in som barnvakt hos grannen. Trodde jag faktiskt skulle jobba, men det äldsta barnet tog hand om de andra två så mycket att jag kände mig malplacé och istället slutade det med att jag kollade Jersey Shore dubbat till franska.
    Jag hoppas bara att inte barnen inte vågade komma till mig, det kändes lite så. Men alla sov, det var huvudsaken.
   Tjänade 25 euro i alla fall, värt!

Mina julklappar som familjen skickat till mig har kommit fram. Himla dumt, det är så otroligt svårt att inte slita av allt papper titta på dem redan nu!

 

 

H hade luciatåg på skolan i onsdags. Det var så mysigt att se och julkänslan infann sig på riktigt.

    Och lite varm i hjärtat blev jag. Det är lite konstigt hur man kan bli så stolt över ett barn sådär, som inte är ens eget. 

Imorgon ska H vara med i skolans lussetåg, jag är så taggad på en mysig förmiddag med små(snoriga) barn och ljus och fika. Kanske kan min julkänsla infinna sig på riktigt. Flera andra au pairer ska troligtvis också dit, så det blir mys mys mys!

Ojoj, jag får sådan extrem ångest inför min framtid när jag sitter härnere i Frankrike. Jag pendlar fram och tillbaka mellan massa olika planer. Jag hade egentligen en jättestrukturerad plan från början, men det finns så mycket man kan göra.

    Och idag fick jag ett jättefint mejl där jag blev tillfrågad om jag ville sitta i riksstyrelsen för Popkollo! Popkollo är ju det finaste som finns, men jag är i Frankrike nu och vet inte vart jag tar vägen sen. Jag saknar mitt Berlin med sin streetart, falafel och goa människor. Jag saknar mitt Indien med färgerna, lukterna och fantastiska människor! 

   Samtidigt ångrar jag ibland att jag inte lever "det riktiga livet" i Paris. Jag är lite sugen på att köra hela klyschan med en sliten studio(enrummare), fransos och caféjobb med cigarettrök och franska överallt. 

   Eller så åker jag bara hem och kör järnet med Popkollo. Återigen, det finaste som finns. 

 

Okej, lite skönt är det ändå att morföräldrarna är här. De tar liksom över barnpassandet så  när jag kommit hem efter hämtandet på skolorna idag kunde jag laga middagen i lugn och ro och hade verkligen mycket tid på mig, vilket var skönt. Jag hade dock slarvat med min matplanering så det blev ingen avancerad måltid direkt. Resten av veckan ska jag försöka imponera lite mer. Det var längesen vi åt falafel exempelvis. 

Nu är morföräldrarna här på besök i huset i några dagar och jag kan inte låta bli att känna mig lite invaderad fastän det inte är mitt hus från början. Knäppt. 
   Men jag har liksom vant mig vid att vara ensam om dagarna i huset, och jag gillar det eftersom det är då som jag känner mig som mest hemma. När familjemedlemmarna är hemma blir det lite annorlunda. Jag ska inte säga att jag känner mig obekväm, men det blir helt enkelt tydligare att jag inte bor här. 
   Fast jag har bestämt mig för att jag ska anstränga mig mer framöver för att få en bra relation med familjen. Vi har inte varit osams eller så, men det är ofta tyst kring middagsbordet och jag vet inte så mycket om dem eller vice versa. Och det känns inte rätt, inte när jag har 7 månader kvar här och kommer stanna över julen. Så ja, jag försöker helt enkelt snacka mer med dem. Jag fick till och med min au pair-pappa att skratta häromdagen. I huvudet slog jag en kullerbytta av lycka. 

Förra veckan kände jag att jag skötte mitt jobb lite sisådär med förseningar och matvägran, så jag lovade mig själv att jag skulle anstränga mig extra mycket denna vecka. Jobbet har väl gått bra nu, men jag har haft jätteproblem med att sova istället(varför ska alla intressanta människor logga in på facebook när jag behöver sova?). 
   Så därför kändes det extra skönt med en fin fredag som denna för att avsluta veckan och inleda helgen. Förmiddag på la Défense med Elin, lite julklapps-shopping som blev till julklappar-till-mig-själv-shopping och kaffe, of course. Hem igen, förbedde lasagne med Elin som sällskap och körde iväg för att hämta en glad H. 

  Vi skrattade och pratade i bilen och humöret var lika gott hos L. Hemma ovanligt tidigt och det var bara att sätta in lasagnen i ugnen(så värt) och sedan umgås med barnen, dansade Gangnam Style. Mamman kom hem tidigare än vanligt, vi inväntade H's kompis och åt sedan en lugn och mysig middag. 
   Glad och nöjd tjej inväntar nu besked angående kvällens planer, antingen after work med parisare från i somras, eller kanske bio med fransosen. Plan C är mys i Versailles. Plan D är html-formatering och choklad på rummet. 

   

I tisdags fick jag ett samtal från Petits Frères des Pauvres, en hjälporganisation i Frankrike som jag anmält mitt intresse till. Så nu är det bestämt att jag ska fara med en försändelse till någon gammal människa i Paris med julmat osv. och sitta där under julafton(kommer alltså inte åka hem över jul) och vara gott sällskap. Det ska bli spännande att se om min franska räcker till. 

   I övrigt planerar jag inget storslaget inför jul, kanske äter jag bara pepparkakor eller låser in mig med elbasen för att komma ut på andra sidan nyår med galna skills(ganska otroligt då jag knappt övat alls sedan jag kom hit). Qui vivra verra.

Så vi åkte tåg och metro jag och barnen idag, och det gick bra. Jag hade förberett mig med frukt, näsdukar och våtservetter för färden så allt förflöt mycket smidigt. 
   Dock var vi framme lite för tidigt, så min au pair-pappa var inte inne på sitt kontor när vi kom fram. Jag lämnade över H till pappans sekreterare(eller liknande) men L var besviken över att inte ha fått träffa sin pappa. Eftersom vi hoppat av på Tuileries var vi inte långt från Concorde så jag försökte muntra upp henne med ett besök på julmarknaden.

    Det funkade till en början, det stora pariserhjulet som blinkade var jätteroligt att titta på och de små stugorna var gulliga. Men det allra bästa enligt L var TOMTEN som stod utanför skridskobanan. Hon ville först också åka skridskor och titta på djuren(robot-dockor som står uppställda vid banan) men efter en stund började hon frysa och gråta och ville hem, så vi tog metron tillbaka. Men lite äventyr blev det i alla fall. 

Imorgon är inte en vanlig onsdag för H ska inte till skolan alls, men ska däremot till Paris för att lämnas hos sin pappa och gå till hudläkaren på eftermiddagen. Vilket innebär att jag kommer få ta mig in ensam med två barn på RER och tåg! Ganska spännande, lite läskigt. Jag är inte orolig direkt, men man vet ju aldrig. Samtidigt är det ungefär det här jag såg framför mig när jag var 13 och funderade på att bli au pair. Då ville jag jobba in London och ta barnen till Hyde Park, åka i tuben och laga fish n' chips. 

Ojoj, kort sammanfattning av allt som gick fel/blev knasigt. Åkte till ambassaden, tappade bort min mössa på vägen dit. Ambassaden kunde inte hjälpa mig. Senare upptäcker jag att vi inte har någon gurka, måste handla, vilket gör mig försenad till upphämtningen av H. Kör som en dåre kommer ändå 10 minuter sent. Vid middagen upptäcks det att jag har serverat gammal fetaost(luktar ju funky när den är färsk också?)

    Drog sedan på party i Paris metro men då kom polisen och slängde ut oss(lugna dig mamma). Kände mig misslyckad när jag inte orkade dra vidare efter att ha vandrat runt en stund med partygänget utan åkte hem efter att ha köpt churros. På tåget hem insåg jag att jag även tappat mina vantar. 

Vantlös och mösslös, hur ska detta gå?