När jag var klar i skolan i fredags satte jag mig en stund vid Seine i Sainte-Michel. Det var fint väder och jag passade på att läsa igenom en text vi fått på sista lektionen. Ganska mysigt. Sedan drog jag mig hemmåt och såg fram emot att få koppla av, äta i stillhet och dra runt i pyjamaskläder resten av kvällen.
Men det blev inget med det, för någon timmme efter att jag kommit hem uppdaterade min kompis facebook-evenmanget för sin födelsedagsfest. "Yay, bara tre timmar kvar!".
Fan! Jag hade varit helt övertygad om att det var på lördagen vi skulle fira! Jag satte i mig en macka och två kaffekoppar, bytte pyjamasen mot klänninng och fick sedan dra iväg på metron. Ville hem och sova mest, men har man lovat så har man.
Festen var trevlig, födelsedagsbarnet hade hyrt loftet på en pub och dragit dit sina kompisar. Jag kände inte någon, men alla var härliga människor. Speciellt när de berömde mig för min franska, det tyckte jag om. ("Varför pluggar du franska, du talar ju perfekt!" hehe) Efter några timmar var det dock dags att kasta in handduken och ursäkta mig, jag behövde komma hem och sova.
På söndag har jag och Chitai special-planer, först gratis-yoga på morgonen, sedan indisk lunch. Vi gillar att äta tillsammans. Och att försöka oss på yoga-positioner vi inte klarar av.
Idag var jag och Y i Le Vésinet och hämtade alla grejer som jag lämnade där i juli när jag åkte på semester i Sverige. 4 kollin blev det med två resväskor, en stor kasse skor och min elbas. Otursamt nog glömde jag min lilla förstärkare, får hämta den en annan dag. Vi hade tillräckligt att bära ändå, speciellt då det var mitt under rusningstid och RER och metro var fulla med folk på väg hem från arbetet.
Det var kul att få se barnen igen, speciellt lilla L som faktiskt verkade riktigt glad att se mig. H hälsade knappt, som väntat. Mamman bjöd in mig att komma tillbaka någon dag och "hälsa på på riktigt". Tror jag kommer åka dit utan Y, han kände sig ganska obekväm där, stackarn, när han inte förstod vad vi sa när alla pratade svenska. Fast jag har i och för sig suttit brevid ett antal gånger när han snackat arabiska med sina vänner. Å andra sidan tyckte han att Le Vésinet var
jättefint och nu vill han bo där...
Suddig bild från metron, men detta var alltså alla grejer inklämda i ett hörn.
Nu ligger de inklämda under sängen istället.
När jag föreställde mig livet som sambo tänkte jag "Åh vad mysigt vi kommer ha! Bara massa putti-nutti-snutti-gull hela tiden!" Sedan sa jag till mig själv "Var realistisk Linnea, det kommer bli jobbigt också. Var beredd" Men i bakhuvet låg ändå putti-nutti-snutti, putti-nutti-snutti, putti-nutti-snutti.
Så därför känns det lite jobbigt nu när jag insett att vi inte alls kan spendera så mycket tid ihop eftersom han jobbar, och jag ska plugga. Så våra tider är helt olika. Dessutom måste man hela tiden vara noga med att inte låta sin trötthet eller frustration över andra saker gå ut över varandra. Något jag verkligen kämpar med, för jag har liksom ingen jag träffar under dagarna som jag kan lätta mitt hjärta hos. Dessutom förstår jag inte alltid när Y är ironisk, och kan ibland uppfatta råd från honom som förmaningar. Jag tar verkligen illa vid mig om han säger "Du borde testa att lägga mozzarella på pizzan" Det är min jävla pizza!
Jag borde inte svara så, jag vet. Ibland kommer han dock verkligen med grejer som jag inte fattar. Som att jag inte får gå ut i köket där vår coloc bor i bara trosor och t-shirt. Inte för att jag brukar göra det, men igårkväll hade en katt smugit sig in i köket och jag ville kolla på den! Dessutom var le coloc med när vi var på badhuset för några veckor sedan, så han har ju redan sett mig i bikini. "Jag är muslim och jag är man, Linnea. Det är av respekt, man gör inte så." För mig handlar respekt om så mycket annat, detta känns helt nytt.
Jag har så mycket att lära. Om sambolivet, om att lämna tvätt i tvättautomaten, om Y och om hur man pusslar ihop två människors vanor och egenheter med varandra.
Och utöver detta är planen att bli riktigt bra på franska. Massa grejer att lära med andra ord.
Lördag, äntligen! Inte för att jag har jobb och skola eller så egentligen, men efter denna veckans stress, press och slit med antagningsproven till Sorbonne känns det som nästan som att det varit en vanlig arbetsvecka.
Dessutom har jag nu spenderat tre veckor här. Tre veckor då jag bara pratat franska hela tiden. Det är ganska tröttande. På kvällarna är hjärnan så utarbetad och trött på att böja verb och komma ihåg vad "skurmopp" heter på franska att jag knappt hänger med alls när Y och vår coloc pratar med mig. Speciellt den senaste veckan har jag nästan inte tänkt en tanke på svenska, det är bara franska hela dagarna. Tröttande.
Som tur var fick jag ha ett underbart långt skype-samtal med familjen igår kväll vilket var bästa fredagsmyset någonsin!
Dessutom är det lite tråkigt väder, vilket inte direkt piggar upp. Tycker att det är fint att hänga kläder på tork i fönstret dock.
Som sagt, jag hade lite problem. För på tisdagseftermiddagen läste jag på Sorbonnes hemsida att de som gjorde DUEF-provet i juni måste anmäla sig en gång till för proven i september. Vilket alltså var proven under påföljande dag. Jag ringde till kontoret, men ingen svarade. Jag ringde flera gånger, inget svar. Efter en stund var kl. 17 och då var kontoret stängt, enligt hemsidan, så jag gav upp och tänkte att jag får ta det med dem imorgon, innan provet.
Efter den
något dramatiska morgonen kom jag fram och förklarade allt. Läraren blev otrevlig och sa att det var omöjligt att ingen svarat, administratören var där hela kvällen tydligen. Dessutom tyckte hon att jag borde begett mig dit personligen.
Varför skulle jag bege mig till ett kontor som enligt hemsidan stänger innan jag kommer hinna fram? Men hon lät mig komma in, men varnade med att det inte var säkert att de skulle se över mitt prov ändå. Jag tackade och satte mig med första delen av provet, 1,5 timme med hör- och läsförståelse samt språkstrukturs-övningar. Jag blev lite förvånad, för det var nämligen samma uppgifter som i provet i måndags(DULF). Jag blev klar innan tiden var ute, så jag lade mig på bänken och försökte sova. Då kom en annan lärare, samma som genomfört mitt muntliga DULF-prov fram och sa att de behövde prata med mig.
Så när de andra provdeltagarna gick på rast i 15 minuter fick jag veta att jag inte alls behövt göra den första delen igen. "Den har du ju redan gjort." Jo tack, jag vet. "Du nämnde aldrig under ditt muntliga test att du skulle göra detta provet också" Du frågde ju inte!
Jaja, efter det klargörandet fick jag i alla fall veta att läraren var imponerad av mitt muntliga prov från tisdagen, sedan lät hon mig gå på rast. Det lilla som var kvar. Ca. 2 minuter.
Andra delen av provet, att uttrycka sig i skrift, var som jag väntat mig, ganska svår och med många ord jag fick kämpa med. Men vetskapen om att jag gjort bra ifrån mig på mitt muntliga gav mig lite självförtroende. Och i och med att jag provat på samma prov(fast med andra uppgifter) i juni så lyckades jag hantera tiden ganska bra.
Jag gick därifrån supertrött, men nöjd.
Tredje dagen med prov började inte särskilt bra. Målet var att gå upp 7:10 och vara på plats riktigt tidigt. Jag hade nämligen stött på ett problem och ville diskutera med lärarna. Olyckligtvis gick jag upp 7:40, men det tog jag igen genom att skynda ut på en kvart. Efter en koll på tiden konstaterade jag att jag skulle vara framme ca. 8:30, vilket skulle ge mig en halvtimmes marginal innan provet började.
Så kommmer jag ner i metron och får höra att trafiken är avstängd! Jag fick panik, visste inte vad jag skulle göra. Talarrösten bad alla resenärer använda sig av andra transportmedel. Men jag som är ganska ny i kvarteret (och staden) fick jättesvårt att bestämma mig för vad som var bästa sättet att komma till skolan.Tillslut tog jag en buss från metrostationen till närmsta tågstation, därifrån fick vänta på tåget till Montparnasse som gick 8:40. Tiden var knapp. Jag ville gråta, jag ville vända om och gå och lägga mig i min varma säng och ge upp tanken på Sorbonne. Men så kom tåget innan jag hann skrida till handling och då var det ju lika bra att hoppa på.
Efter två byten på metron kom jag äntligen fram och då hade klockan passerat 9. Men jag var ju tvungen att kolla. Vilket var en himla tur, för tack vare mina långsamma provskrivar-kamrater så var folk fortfarande på väg in till provet, och dörrarna hade inte hunnit stängas. Jag fick komma in, och skriva provet.
Inatt lyckades jag somna innan Y kom hem, men när han gick och la sig kl.4 vaknade jag. Och det var tur, för det hade känts ganska sorgligt annars, om vi inte hade fått säga godnatt till varandra.
Sedan, imorse, när jag vaknade hittade jag ett sms på min mobil som han hade skickat till mig efter att jag hade somnat om. Och jag måste dela med mig, för det är så fint.
"Coucou mon coeur, il est 4 heures du matin. Je te vois dormir à côté de moi et je remercie dieu de m'avoir donné une femme comme toi. Je t'aime, et bon courage pour demain(dans quelques heures). Bisous, my lover."
"Hejsan mitt hjärta, klockan är 4 på morgonen. Jag ser dig sova brevid mig och jag tackar Gud för att ha gett mig en kvinna som du. Jag älskar dig, och lycka till imorgon(om några timmar). Puss, my lover."
Kan man få en bättre start på dagen?
En sak som har varit jättesvår med proven är att de börjar så tidigt! Redan kl. 10 började provet i måndags.
Okej, det är inte tidigt men jag har inte gått upp innan kl.12 på två veckor. Har liksom inte haft anledning till att gå upp tidigare än Y, som för övrigt går och lägger sig vid 2, somnar vid 4. Natten till måndagen var jättehemsk, jag ville sova men fick ingen ro. Jag brukar inte störas av ljud och ljus när jag ska sova, har alltid haft lätt för att somna i inte fullt så rofulla situationer. Men bara för att jag visste att jag VERKLIGEN MÅSTE SOVA så var det förstås jätteirreterande att höra grannens TV och vår inneboendes telefonsamtal. Och ljuset från Y's iPhone som han låg och knappade på lyste upp hela rummet kändes det som.
Natten till igår var jag förberedd, jag gick till sängs helt själv kl.22 eftersom Y inte var hemma från jobbet ännu och satte in mina nyinköpta öronproppar. Sedan försökte jag tänka på fina saker. Det funkade inte jättebra, inte förrän Y kom hem strax efter 1 och jag fick en godnattpuss som jag somnade. Dock sov jag ganska lätt för när han kom och lade sig vid 2 vaknade jag igen. Men, i å andra sidan sov jag som en liten bebis så snart jag fick lägga mitt huvud på hans bröstkorg.
Så himla opraktiskt att gilla någon så mycket att det är svårt att sova utan honom.
Japp, idag var det dag nummer två med prov. Har fyra prov denna vecka, och hittills har jag avklarat 2. Tråkigt nog är det de två lättaste jag har blivit klar med, så de svåraste återstår.
Jag gör nämligen antagningsproven till två olika kurser i franska på Sorbonne. Diplôme Universitaire de Langue Française (DULF) och Diplôme Universitaire d'Etudes Françaises (DUEF). DUEF är lite svårare då den vänder sig till personer som har nivå C1 eller högre i franska(alltså ganska avancerat, man kan skriva med nyanserat språk osv.). Jag provade att göra provet till DUEF i juni, mest för att känna på det och det var svårt. Så jag lovade mig själv att plugga under sommaren och det har jag inte gjort.
I vilket fall är DULF lite av en plan B, om jag inte klarar antagningsproven till DUEF kanske jag kan komma in på DULF istället. Men jag vet att DULF har ungefär dubbelt så många ansökande som platser. Så även om jag klarar proven krävs det lite tur.
För varje kurs delas antagningsproven upp på två dagar, 2 kurser x 2 prov = 4 prov. I måndags gjorde jag det skriftliga till DULF. Det tog hela förmiddagen, dels för att många av provdeltagarna struntar i instruktioner, dels för att lärarna inte direkt har känsla för praktisk organisering. Idag var det den muntliga delen. Den tog 10 minuter.
Efteråt satte jag mig och tog en fransk frukost(hade hunnit kasta i mig en liten yoghurt bara innan). Jag kände att jag hade förtjänat den. Imorgon är det skriftliga prov till DUEF och på fredag muntligt(om jag klarar de skriftliga vill säga). På fredag kväll tror jag att resultatet sitter upptejpat i Sorbonnes korridorer. Då köper jag en tårta, vare sig jag klarat det eller inte.
Oui oui, jag har inte uppdaterat bloggen som jag hade tänkt. Men jag har bra anledningar. För gissa vart jag gick med nystruken vit skjorta på tisdagskvällen? Till mitt första arbetspass på en resturang!
Jag var där kvällen innan, ute på en sedvanlig jobbsökar-runda. Kvällen till ära var jag på rue Mouffetard, en jätteturistig gata egentligen men den ligger i ett ganska autentiskt kvarter ändå och är mysig med mycket liv och rörelse. Jag gillar området, och litegrann har jag väl hoppats att jag skulle kunna ha möjlighet att få jobba där.
Jag gick in på en av de många resturangerna, frågade artigt om de behövde servitriser och chefen sa ja. Vi satt ner i fem minuter, jag förklarade min situation(att jag behövde deltidsarbete osv.) och utan att direkt studera mitt CV något närmare sa han ja. "Kom tillbaka imorgon kl.18 i lämplig resturangklädsel så får du börja lära dig."
Så det var alltså så lätt att få jobb i Paris? Bara att försöka ihärdigt i en vecka, sedan hittar man det och allt går bra? Njae, inte riktigt kanske.
Jag kom dit på utsatt tid. Chefen var inte där men resten av de anställda var jättetrevliga och jag kände mig välkommen. Jag bad servitrisen som var där att ge mig uppgifter och att visa mig lite(eftersom jag har absolut noll erfarenhet).Och det gjorde hon, med en ängels tålamod visade hon allt från var vi köper dagens baguetter till hur man bär tre tallrikar och en gryta ostfonfdue på samma gång.
Jag tyckte det gick, efter omständigheterna, bra. Men så kom chefen. Och han blev inte glad. Han ville inte att jag skulle jobba utan bara observera, vilket han inte var sen med att låta mig veta. Jag måste sett helt skräckslagen ut när han skällde på mig på franska med sin grekiska brytning. Så han drog det igen på engelska.
Jaja, vad ska man göra. Kväll nummer två var han jättetrevlig och jag fick göra några simpla sysslor i vilket fall(skära bröd, duka av bord). Tyvärr tyckte han inte att han hade behov av mig mycket mer än två kvällar utan gav mig 80 euro och sa att han ska ringa upp mig närmare min skolstart. Så, jag som sett fram emot lite sysselsättning några veckor framöver får väl göra något annat...
Jag har nu bestämt mig för att jag ska återuppta mitt dagboksskrivande för jag vill verkligen minnas den här tiden. Hela mitt förra år i Frankrike låg dagboken orörd vilket jag kan ångra lite, samtidigt som jag ju alltid kan gå tillbaka i bloggen och kolla.
Nu skriver jag dock min dagbok på franska, eftersom det faktiskt är att uttrycka mig som jag tycker är svårast. Igår passade jag på att skriva i dagboken medans jag satt på cafét i vanlig ordning. Ca en sida skrev jag om mitt liv. Sedan skrev jag tre sidor om Y. Vilket i och för sig är nästan samma sak.
Jag kan inte fatta att jag nu har nöjet att få säga "à ce soir", ses ikväll, till honom varje dag när han går till jobbet. Under de tre sista månaderna innan jag åkte träffades vi nästan aldrig mer än en gång i veckan. Känslan när jag åkte från honom för att hämta barnen varje fredag, att veta att nu var det slut för denna gång, var alltid lika tung.
Nu träffar jag honom varje dag! Jag får säga godnatt och godmorgon till honom varje dag, jag får äta med honom, bädda sängen med honom, hjälpa till att stryka hans skjortor.
Precis som vi sa för 6 månader sedan, "I september kommer vi vara tillsammans på riktigt" Lyckan är total.
Au chomage betyder arbetslös. Vilket jag är. Och skolan börjar inte förrän 23:e september(om jag kommer in, vill säga). Så jag har inte så mycket att göra om dagarna egentligen. Hittills har de flesta dagar sett ut på följande vis. Jag och Y vaknar vid 12, jag får putta honom ur sängen och han skyndar sig till jobbet. Mannen äter aldrig frukost, möjligtvis surplar han i sig en portion vaniljkräm.
Jag ligger kvar i sängen ett tag, kollar kanske lite facebook och mejl innan jag tar mig upp och skrapar ihop något ätbart till frukost. Jag har köpt grovt tyskt vollkornsbrot vilket är ett skönt inslag i en för övrig fiberfattig diet. Vid 15 brukar jag komma ut ur huset och då gör jag kanske något litet ärende innan jag väljer vart jag ska åka för att dricka min café allongé. Översättningen på det är förlängd kaffe, alltså helt enkelt en kopp kaffe med svenska mått. Sedan sitter jag på cafét i några timmar, dricker mitt kaffe, lyssnar på folk och kämpar mig igenom Le Monde,en fransk dagstidning av vilken jag hittills köpt två exemplar som jag är långt ifrån att bli färdig med. Ca 3 sidor kan jag läsa innnan hjärnan behöver en paus.
Då åker jag hem, anländer mellan 18 och 19 och lagar mig lite mat. Efter detta, runt 21 har jag hittills gett mig ut och letat jobb. Nätterna är fortfarande helt okej temperaturmässigt. Hur länge jag stannar ute och söker jobb beror lite på hur bra det går och vilka ställen jag betar av. Men jag brukar vara hemma igen mellan 23 och midnatt och då är även vår coloc hemma, Y's barndomsvän från Alger som bor i köket. Det brukar vara dags för mig att äta igen och sedan börjar väntan på Y som anländer någon gång efter midnatt.
Det funkar helt okej att leva såhär, men jag saknar att ha ett jobb och jag längtar verkligen efter att sätta mig i skolbänken igen. Hellre 45 timmars arbetsvecka än ständig semester.
Så igår, lördag, skulle jag sätta igång och ringa på massa lägenhetsannonser. Då bestämde sig SFR som är min franska moblioperatör för att sluta funka.
Franska kontantkort är allmänt konstiga, i alla fall de från SFR. Jag kan inte komma på något svenskt kontantkort där laddningen bara är giltig en vecka... eller? När man har SFR som operatör så är det så krångligt att jag kan gå åt. Man kan ladda med si och så många euro för si och så många dagar, sedan tar antingen pengarna slut innan dagarna är förbrukade eller så går tiden för laddningen ut innan man hunnit använda alla pengarna man laddat med. Orättvist och dyrt.
Nu senast laddade jag med 20 euro som ska ge mig obegränsat med sms och samtal i 30 dagar. Men när jag skulle sätta mig och ringa så ville det ändå inte funka, en röst sa att jag hade förbrukat min pott. Vilket lät orimligt om man nu inte ens har ett pottbaserat system. Jag vände mig till deras supportchatt men det var ju inte till någon nytta när den var helt automatisk. När jag sa "Tack för inget" fick jag svaret "Jag förstår inte din fråga".
Sedan, från ingenstans funkade det att ringa igen. Vilket var det sannerligen konstigaste jag varit med om. SkitSFR.
När jag fixat ett franskt bankkonto ska jag dock skaffa ett abonnemang från SFR som jag hade under min tid som au pair och som är fördelaktigt eftersom jag kan ringa gratis till fasta telefoner i Sverige med det.
Och efter att jag skrivit det där inlägget gav jag mig ut direkt, för jag fick så dåligt samvete. Åkte till Montparnasse där en av många resturanger i kedjan Indiana Café ligger. Jag hade nämligen googlat fram att de gärna anställer ungdomar från andra länder. Så jag fick lämnat ett CV i alla fall, men nu ska vi inte prata om hur mycket jag hoppas att jag får jobb där för då kommer jag jinxa det.
Inskrivningspapper, id-foton, filofax och överlevnadshandböcker. Redo för skolstarten.
Jag kan inte hjälpa det, jag kollar på min blogg flera gånger efter jag gjort ett inlägg. För jag tycker den är så fin nu, så himla mycket finare än innan. Och då blir jag jävligt nöjd med mig själv för att jag fixade det! 
Äter pizzarester och tittar på en film som driver med homofobi. I bara trosor och t-shirt. Jag får passa på när Y inte är hemma och kan störa sig på det. För att bevara husfriden. Är det så gör när man är sambo?
Jag har sett finare toaletter på den indiska landsbygden. Måste jag köpa egen toasits och ta med till skolan?
Hushållspapper och den obligatoriska baguetten. 
