När jag föreställde mig livet som sambo tänkte jag "Åh vad mysigt vi kommer ha! Bara massa putti-nutti-snutti-gull hela tiden!" Sedan sa jag till mig själv "Var realistisk Linnea, det kommer bli jobbigt också. Var beredd" Men i bakhuvet låg ändå putti-nutti-snutti, putti-nutti-snutti, putti-nutti-snutti.
  Så därför känns det lite jobbigt nu när jag insett att vi inte alls kan spendera så mycket tid ihop eftersom han jobbar, och jag ska plugga. Så våra tider är helt olika. Dessutom måste man hela tiden vara noga med att inte låta sin trötthet eller frustration över andra saker gå ut över varandra. Något jag verkligen kämpar med, för jag har liksom ingen jag träffar under dagarna som jag kan lätta mitt hjärta hos. Dessutom förstår jag inte alltid när Y är ironisk, och kan ibland uppfatta råd från honom som förmaningar. Jag tar verkligen illa vid mig om han säger "Du borde testa att lägga mozzarella på pizzan" Det är min jävla pizza!
   Jag borde inte svara så, jag vet. Ibland kommer han dock verkligen med grejer som jag inte fattar. Som att jag inte får gå ut i köket där vår coloc bor i bara trosor och t-shirt. Inte för att jag brukar göra det, men igårkväll hade en katt smugit sig in i köket och jag ville kolla på den! Dessutom var le coloc med när vi var på badhuset för några veckor sedan, så han har ju redan sett mig i bikini. "Jag är muslim och jag är man, Linnea. Det är av respekt, man gör inte så." För mig handlar respekt om så mycket annat, detta känns helt nytt.
   Jag har så mycket att lära. Om sambolivet, om att lämna tvätt i tvättautomaten, om Y och om hur man pusslar ihop två människors vanor och egenheter med varandra. 

Och utöver detta är planen att bli riktigt bra på franska. Massa grejer att lära med andra ord.