I onsdags ville L åka till lekplatsen på morgonen. Och eftersom jag tycker tiden går snabbare när vi har något att göra gick jag med på det. Lekplatsen ligger bara ca 15 minuters promenad från huset men med L tog det lite längre tid. Hon skulle nämligen cykla dit på sin stora cykel, med trampor och stödhjul. Men stödhjul funkar inte så bra på ojämn terräng vilket resulterade i att jag puttade henne halva vägen. Och hon blev så väldigt distraherad av allt som fanns att titta på att hon flera gånger var på väg att styra rakt in i buskar, träd och trafikerade gator. Men hon såg otroligt stolt ut hela tiden, och jag var noga med att uppmuntra henne då vi inte haft tid det senaste att göra sådana här utflykter.

   Hon ledde allvarsamt cykeln över övergångsställen och stannade direkt när hon blev tillsagd, vi gjorde några test(som på körskola) när vi var på en lugn gata. Parken var nästan helt tom så när som på några joggare. Vi stannade ca 40 minuter,åkte rutschkana, gungade och åt russin. Sedan kom hon på att hon var kall(och blöt) och vi påbörjade den långa promenaden hem. Jag med cykeln i ena handen och en gråtande L i andra. Hon grät hela vägen och ville inte cykla mer.

   När vi kom hem muntrade jag upp henne med att rita ett cykel-körkort för att hon varit så duktig och följt reglerna. Vi kommer nog gå till lekplatsen igen, men förhoppningsvis när det är varmare.