Jag har nog aldrig packat inför en enda resa utan att min mamma hjälpt mig. Nu packar jag ihop hela mitt liv inför hemflytten till Sverige, och jag är helt ensam. Jag har brutit ihop flertalet gånger. 
   Detta kan vara en av de jobbigaste perioderna i mitt liv. Igår åkte barnen iväg till sitt sommarlov i Sverige, och jag är ledig hela helgen innan jag åker hem till min egen semester i das Friggebod på måndag. Jag har några extremt tunga avsked att vänta mig innan planet lyfter, och redan idag när jag kramade om familjens städerska kom tårarna. När jag ringde hem för en sedvanlig nyhetsuppdatering kom tårarna. När jag värmde middag i mikron kom tårarna. Nu när jag skriver kommer tårar. 

   Jag är inte upprörd över att lämna Paris, jag är inte alls förtjust i staden längre. Jag är upprörd för att alla mina rutiner och därigenom hela min existens nu kastas om. Jag avskyr att inte veta hur mitt liv ser ut om 3 månader. Det är fruktansvärt skrämmande. Kanske har jag kastat mig in i något jag inte kan hantera när jag återvänder till denna förfärliga stad i slutet av Augusti utan bostad eller jobb. 
   Eller så jobbar jag på som en idiot för att fixa det där och kommer tillbaka med ett öppet sinne och lever mitt liv som den lyckligaste flickan på jorden, hand i hand med världens vackraste.