Nu är morföräldrarna här på besök i huset i några dagar och jag kan inte låta bli att känna mig lite invaderad fastän det inte är mitt hus från början. Knäppt. 
   Men jag har liksom vant mig vid att vara ensam om dagarna i huset, och jag gillar det eftersom det är då som jag känner mig som mest hemma. När familjemedlemmarna är hemma blir det lite annorlunda. Jag ska inte säga att jag känner mig obekväm, men det blir helt enkelt tydligare att jag inte bor här. 
   Fast jag har bestämt mig för att jag ska anstränga mig mer framöver för att få en bra relation med familjen. Vi har inte varit osams eller så, men det är ofta tyst kring middagsbordet och jag vet inte så mycket om dem eller vice versa. Och det känns inte rätt, inte när jag har 7 månader kvar här och kommer stanna över julen. Så ja, jag försöker helt enkelt snacka mer med dem. Jag fick till och med min au pair-pappa att skratta häromdagen. I huvudet slog jag en kullerbytta av lycka.