Denna eftermiddag passerade jag som de flesta människor nog spenderar sina eftermiddagar. Hemkommen runt 15(okej, ganska tidigt iofs) efter att ha köpt en luftmadrass på vägen hem från jobbet unnade jag mig en kopp kaffe.
Sedan satte jag igång med kvällens stora projekt, städa duschen från diverse alger och smuts. Efter en sväng i silen kan jag ju nu säga att det inte längre är ett mysterium varför min dusch luktade unket... huuuaaa!
Efter duschen var det badrumsskåpets tur, ut med hela förrådet av mer eller mindre nödvändiga salvor, sprayer och flaskor, torka rent, och sedan in med allt igen.
Sedan ringde jag min mamma, skrattade lite, fällde en liten tår (jag blev känslosam) och diskuterade vitt och brett. Under samtalet kom min älskade hem och vi lagade en middag tillsammans innan vi infann oss i vår säng där jag läste igenom viktiga mejl. Nu är klockan 23:30 och vi ska sova.
Jag hade velat ha sådana här eftermiddagar jämt, produktiva och härliga och med min älskling vid min sida. Tyvärr är de sällsynta. Oftast finner jag ingen mening i att vara produktiv om jag vet att jag ska spendera hela kvällen ensam. Därför njuter jag enormt av denna kväll, även om den kan verka fantastiskt banal.
Varje gång Chitai fixar någon sammankomst, vare sig det är picknick, fest eller sushimiddag så får han alltid ihop ett himla blandat gäng. Igår var inget undantag. Med blandade åldrar, sysselsättningar och härkomster samlades vi på en bar vid Opéra där Chitai reserverat ett loft åt oss. Samma ställe som förra året faktiskt.
De två mest intressanta personer jag träffade var nog Bertrand och ... en kille jag inte minns namnet på. Bertrand hade iaf lämnat sin karriär som informations-tekniker-ingenjör(något åt det hållet) för att satsa på att göra videor på Youtube och bli kändis, antar jag. Asså, vem gör sånt!?
Den andre killen, han hade säkert något franskt namn som François eller så, var kameraman, typ frilans, och gick tidigt för att filma publiken under ett zombiefilms-maraton på en närbelägen biograf. Det visade sig även att han var halvsvensk men inte talade svenska. Sedan sa han "Min farbror var ihop med en kvinlig svensk politiker, hon heter Sjuman, Scuma..." Schyman!
Fatta! Killen har spenderat sin barndoms somrar tillsammans med F!'s taleskvinna! Världen är så himla liten.
Klockan två bröt vi upp och tog oss alla hemåt med olika nattbussar. Jag tror jag hade rekord i längsta resväg. Över en och en halv timme tog det innan jag kom hem till vår lägenhet. Somnade ganska snart därefter med kläder, smink och stora obekväma örhängen på.
Idag börjar jag inte jobba förrän 15:30 men måste iväg lite tidigare än vanlig för att skaffa en födelsedagspresent till Chitai. Han har fest idag för att fira så jag ska dit direkt efter jobbet. Det Så nu har jag packat ner smink och klackar i min handväska så jag kan piffa till mig litegrann på metron. Vill ju helst inte komma fram i det skick jag brukar vara när jag slutat jobbet, nämligen svettig och med håret på ända. Hard life.
Packade även ner min favoitkaftan. Inget party utan kaftan liksom. Frågan är väl nu hur jag smidigt och diskret ska kunna byta om på metron....
Förmiddagens outfit är en algerisk kaftan.
När Y's syster kom hem från sin semester fick jag min födelsdagspresent som Yanis beställt av henne. Ca 3 månader i efterhand men det är ju tanken som räknas.
Han hade då fått idén att ge mig en kaftan. "Som du kan ha på dig när du går hemma, slappt och skönt" lydde motiveringen. Som sagt är det väl tanken som räknas... Men även om jag bara ska gå med den hemma kändes den lite för ful. För lång och helt utan form. Som att gå klädd i en säck.
Nu har Y märkt att jag inte har på mig kaftanen, och han anar väl varför. Så då sa han åt mig att knyta upp den till minikjol. Sagt och gjort, jag provade.
Och nu är jag så nöjd att jag kanske inte kommer ta av mig den.
Igår hände en overklig sak på jobbet. En kund blev alldeles galen på min kollega när vi båda stog i kassan, av den enkla anledning att hon råkat slå in en vara flera gånger. Eftersom vi måste tillkalla en ansvarig för att ta bort inslagna varor så innebar det kanske 2 minuters väntetid för kunden.
Hon blev fly förbannad och började skrika "Du är oduglig! Du borde inte få stå i en kassa!" för att sedan gå över till att kasta grejerna på min stackars kollega. Tursamt nog kom en manager ganska snart och lugnade ner alla inblandade. Men det är så typiskt Frankrike, folk tror att de får bete sig hur de vill när de är missnöjda över något. Folk kanske tror att fransmän är så himla trevliga och artiga, men det är bara för att de döljer sig bakom tusen artighetsfraser.
Nu är det skolstarts-perioden i Frankrike, lite senare än i Sverige med andra ord. Men det innebär inte bara att alla franska skolbarn börjar kånka sina otroligt tunga ryggsäckar men också att Frankrike och speciellt Paris-regionen blir ny hemort för en massa internationella nykomlingar. Universitets-studerande, au pairer och annat folk som kommer för att prova något nytt.
För oavsett anledningen till att komma hit, så väljer de flesta att komma ungefär nu. För min del är det 2 år sedan jag kom hit "på riktigt" för första gången. Svettig och febrig anlände jag till Charles de Gaulles flygplats, för jag hade blivit med halsfluss dagarna innan avfärd. Så bra tajming.
I vilket fall, när jag kom hit visste jag INGENTING. Jag visste inte hur metron funkade, vilket tågkort jag skulle ha, eller ens hur man bokade en läkartid. Och nu, två år senare har jag nästan allt som man kan behöva. Jag hyr lägenhet, jobbar med tillsvidarekontrakt, har bankkonto, mobilabbonemang, ja nästan allt.
Det enda som saknas nu är min allmänna socialförsäkring. Den är ganska knepig att ordna, men jag är på god väg. När jag har den kan jag verkligen säga att jag bor i Frankrike, och inte bara hänger här tills vidare.
När jag tänker på alla de som kommer hit nu för att påbörja ett liv här, kan jag inte annat än tycka synd om dem. Stackars satar, som precis valt att flytta till byråkratins högborg och komplicerade procedurers sjunde himmel. Och man får ingen instruktionsbok på köpet.
