Nu är det skolstarts-perioden i Frankrike, lite senare än i Sverige med andra ord. Men det innebär inte bara att alla franska skolbarn börjar kånka sina otroligt tunga ryggsäckar men också att Frankrike och speciellt Paris-regionen blir ny hemort för en massa internationella nykomlingar. Universitets-studerande, au pairer och annat folk som kommer för att prova något nytt. 
   För oavsett anledningen till att komma hit, så väljer de flesta att komma ungefär nu. För min del är det 2 år sedan jag kom hit "på riktigt" för första gången. Svettig och febrig anlände jag till Charles de Gaulles flygplats, för jag hade blivit med halsfluss dagarna innan avfärd. Så bra tajming. 
  I vilket fall, när jag kom hit visste jag INGENTING. Jag visste inte hur metron funkade, vilket tågkort jag skulle ha, eller ens hur man bokade en läkartid. Och nu, två år senare har jag nästan allt som man kan behöva. Jag hyr lägenhet, jobbar med tillsvidarekontrakt, har bankkonto, mobilabbonemang, ja nästan allt.
   Det enda som saknas nu är min allmänna socialförsäkring. Den är ganska knepig att ordna, men jag är på god väg. När jag har den kan jag verkligen säga att jag bor i Frankrike, och inte bara hänger här tills vidare. 
   När jag tänker på alla de som kommer hit nu för att påbörja ett liv här, kan jag inte annat än tycka synd om dem. Stackars satar, som precis valt att flytta till byråkratins högborg och komplicerade procedurers sjunde himmel. Och man får ingen instruktionsbok på köpet.