Les personnes qu'on ne connait pas

Jag blev riktigt illa berörd häromdagen av en otrevlig man. Här i Paris har jag mer och mer vant mig vid att folk raggar på en, skäller på en, försöker ta på en etc., men den här gången blev jag gråtfärdig. 
   Jag väntade på metron en lördagskväll efter att ha jobbat hela dagen. En man kommer fram till mig och kommenterar mitt halsband som jag bär. Det är Fatimas hand, la hamsa. Y gav mig det på alla hjärtans dag. Han frågar om jag är muslim. Jag svarar inte. Har inget intresse av att prata med honom, har ingen skyldighet att svara. Han frågar om min pojkvän kanske är muslim. Jag säger åt honom att man inte frågar okända människor om sådant, det passar sig inte.   
   Han ursäktar sig men fortsätter prata, pratar till mig. "Du får ursäkta men jag tycker faktiskt inte kristna och muslimer ska vara ihop, det är allt. Jag tycker muslimer är äckliga, det är allt. En god kristen måste ju äta fläskkött"
   Jag blev arg och ville skrika på honom, läxa upp honom. Måste man vara kristen för att man är blond? Och blir man muslim av att bära ett halsband med en urgammal och KULTURELL skyddsymbol? 
   Jag blir liksom så arg och ledsen över att folk som jag inte känner och som inte känner mig och Y ändå kan med att ha en åsikt om att vi är ihop, baserat endast på en sådan bagatell som religion. Jag blir så arg och ledsen för jag vet att det är inte bara en man på metron som tänker så, det är många som gör det. Det är många som står i vägen för ett öppet och accepterande samhälle, vare sig vi pratar om etnicitet, religion, sexuell orientering eller vad som. Och jag blir arg och ledsen över att det finns de som tror att de har rätt att säga vad de vill till andra människor som om folk inte tar skada av det.
   Men jag sa inget, jag bara höll tårarna tillbaka på metron hem. Illa berörd av denne mans okunnighet.

 
 
 

Tankar


Dela dina tankar