En av de svåraste sakerna i min och Y's relation, och i många andras också kanske, är väl att dela upp hushållssysslorna. Man vill ju gärna att det ska vara lite rättvist, men liksom inte vara en tjat-tant. 
   
   Jag upplever att jag är den som gör mest, att jag är något av den ansvarige. Det är, enligt mig, oftast jag som handlar mat, sorterar tvätt och ser till att det finns diskmedel hemma. Men det gör mig för det mesta inget, eftersom jag har mer tid för sådant då jag jobbar 25 timmar i veckan, jämfört med Y's ca 60 timmar. 
   Men vissa dagar händer det att det stör mig. När det ligger massa disk i diskhon och jag inte har några rena strumpor liksom. Och då känner jag mig ensam. Ensam med ansvaret för att allting fungerar. För de dagar som Y jobbar som mest kommer han hem, äter, sover, och går direkt till jobbet igen nästa dag. Utan att kasta en blick på tvättkorgen. 
   Det är då det är läge att kommunicera. Att hitta sätt som funkar i vår situation. Vi börjar bli bra på det, men det tog ett tag. Nu kan jag be honom att sitta med mig och se över våra utgifter och faktiskt diskutera på ett konstruktivt sätt. Bara det, att vi diskuterar det tillsammans gör att jag känner mig mindre ensam. 
   Andra saker vi gör är att ha en inköpslista på kylen så att BÅDA ser vad som saknas i förråden. Och ibland skickar jag ett sms och ber honom sätta på tvättmaskinen innan han går hemifrån så att jag kan hänga tvätten efter jobbet. 
   Och ibland behövs inte ens någon kommunikation. Igår struntade jag i allt och gick och la mig, för jag ville inte försova mig till nya jobbet. På morgonen lämnade jag lägenheten åt sitt öde. Men när jag kom hem hade Y fixat allt! För nu var det hans tur. Det ska ju vara lite rättvist.