Jag har nu bestämt mig för att jag ska återuppta mitt dagboksskrivande för jag vill verkligen minnas den här tiden. Hela mitt förra år i Frankrike låg dagboken orörd vilket jag kan ångra lite, samtidigt som jag ju alltid kan gå tillbaka i bloggen och kolla. 

   Nu skriver jag dock min dagbok på franska, eftersom det faktiskt är att uttrycka mig som jag tycker är svårast. Igår passade jag på att skriva i dagboken medans jag satt på cafét i vanlig ordning. Ca en sida skrev jag om mitt liv. Sedan skrev jag tre sidor om Y. Vilket i och för sig är nästan samma sak. 

   Jag kan inte fatta att jag nu har nöjet att få säga "à ce soir", ses ikväll, till honom varje dag när han går till jobbet. Under de tre sista månaderna innan jag åkte träffades vi nästan aldrig mer än en gång i veckan. Känslan när jag åkte från honom för att hämta barnen varje fredag, att veta att nu var det slut för denna gång, var alltid lika tung. 

   Nu träffar jag honom varje dag! Jag får säga godnatt och godmorgon till honom varje dag, jag får äta med honom,  bädda sängen med honom, hjälpa till att stryka hans skjortor.
    Precis som vi sa för 6 månader sedan, "I september kommer vi vara tillsammans på riktigt" Lyckan är total.