Hej på en av de tommaste bloggarna någonsin!

  Sanningen bakom varför jag inte bloggat om hur det går för mig är att det inte går så himla bra. Mycket har stått stilla vilket har sänkt mitt humör rejält. Det tråkiga är att allt handlar om pengar i slutändan, pengar som börjar ta slut. Verkligen inte på svältnivå men såpass att det är plågsamt att ta upp plånboken. Jag väntar fortfarande på att studiebidraget ska börja trilla in och har hittills inte haft något jobb. Jag lever därför på sparpengar och pojkvännen, vilket verkligen inte var min tanke från början. 

  Men den senaste veckan har det börjat hända saker, riktigt bra saker. Jag fick en attestation d'hébergement, som kan användas som bevis för att jag har en adress(även om det inte är adressen jag bor på), med vilken jag kunde öppna ett bankkonto. Så snart jag fått papprena så ska jag skaffa ett billigare telefonabbonemang än alla dessa kontantkort. Och så ska jag skaffa Navigokort(för transport med kollektivtrafiken) för studenter, vilket är ca 30 euro billigare per månad. 
   Dessutom var jag på en lägenhetsvisning igår. Även om det slutade med att vi inte tog den, så gav det lite hopp om att det finns lägenheter att hitta. Känns lugnande. 

   Men det kanske bästa av allt är att jag har jobbat! Sedan i söndags har jag jobbat 3 gånger nu, som välkomstvärdinna på en resturang i Saint-Michel. Jag hoppas jag får stanna kvar där. Jag har ännu inte fått veta något om hur det blir med lön, men jag är bara glad att ha hittat något. Så himla glad. 

Men, det är ganska konstigt för mig som svensk att bara jobba på utan att någon pratat om kollektivavtal, skattejämkning eller uppsägningstid. Jag kommer dit, gör som chefen säger, och går hem. Allra tydligast kändes det idag, när vi hade soirée Halloween. Jag kom dit, i proper klädsel så som jag blivit tillsagd de senaste gångerna. Men då hade chefen en överraskning, alla anställda skulle kläs ut. Enligt hans anvisnigar. Servitörerna var klädda i skelett-pyjamasar. Hovmästarn i vampyr-kappa. Jag fick en kort klänning och röda horn. 
   Hade detta hänt i Sverige hade man ju reagerat, vägrat, kallat chefen sexist. Men som utlänning, nyanställd och yngst gick jag snällt och bytte om. Men jag behöll mina byxor under, för att slippa frysa ihjäl.