Idag hade jag laddat för strid. Jag trodde det skulle bli en upprepning av fredagen med en hel del bråk. Och det började inte bra. Redan på morgonen ville H ta fram sin iPad som faktiskt låg undanstoppad i ett skåp eftersom han inte ska sitta med den på veckodagar och spela.
    Jag försökte vara snäll och förklara att han inte får använda den men han ville inte lyssna. "Fråga mamma om jag får ha den" blev hans svar. Tursamt nog var pappan hemma och jag frågade honom (på franska :) ). Han höll med mig, så jag drog iPaden ur händerna på H, sängde av och la tillbaka den i skåpet. Han blev givetvis jättearg och skrek och grät, men jag ignorerade detta. Jag tror inte det är bra att uppmärksamma negativt beteende (psykolog?).
     Jag hörde hur han vädjade till sin pappa men pappan stod på sig han med vilket var skönt eftersom jag var rädd att han skulle blidkas av sonens gråt. Medan H surade på sitt rum övertalade jag L att ta på sig kläder och borsta tänderna med den enkla sanningen att vi skulle till affären och då kan man inte gå i pyjamas.
När pappan åkt och jag skulle få H att göra sig i ordning fruktade jag ännu en aggressiv attack men det kom ingen. Han var hur lydig som helst. Har jag vunnit någon slags respekt eller så?
    Jag fick honom till och med att sitta ner vid matbordet och äta middag fast han "inte var hungrig" och behövde bara be honom en gång. Känner mig som en super-nanny idag.