Idag mådde jag inte bra. Börjar kännas som att det är lite varannan dag sådär som är toppen respektive jobbig. I vilket fall så stod jag utanför skolan och väntade på H och kände bara hur jag liksom längtade efter honom. Så fort jag såg honom kändes allt lite lättare. Samma sak med L, jag kan inte vara nerstämd när hon springer skrattandes emot mig. 

   Jag saknar mina småsyskon så mycket, dessa små  får fungera som substitut. Jag tror inte H vill kramas så mycket med mig, men lilla L kan jag ju klämma lite på när jag får lust. Det är inte samma sak som en mamma-kram, men det gör längtan lättare.