Ganska exakt 14:30 var jag framme hos Petits Frère des Pauvres i 11e arrondissemanget (eller bara l'onzième). Där blev jag dirigerad till ett rum där två trevliga damer kollade mitt ID(kändes väldigt bra, att de är strukturerade osv.) och sedan gav mig en karta. Sedan gick jag till ännu ett rum och visade kartan, fick en liten presentpåse och gick iväg. 
   Personen jag skulle besöka bor på ett ålderdomshem på gångavstånd från Petits Frères des Pauvres lokaler så jag fick en trevlig promenad med genom ett (för)varmt Paris. Jag hittade utan större problem och fick faktiskt en liten förnimmelse av julkänsla.

   När jag kom in i rummet och fick presenterat mig möttes jag av en mycket trevlig liten madame sittandes i rullstol då hennes vänstra ben var helt paralyserat. Hon blev så glad över den mycket enkla presentpåsen som innehöll godis, dricka och ett julkort och gav mig en kram och franska kindpussar. Jag satt hos henne en stund och pratade lite, lyssnade mest. Jag förstod inte alltid (det är svårt att prata franska med folk som inte har tänder) men log och nickade lite då och då. Jag väljer att tro att det gör lika mycket nytta. En sköterska kom in med te och kaka och jag berömde madamens julkrubba. 

    Efter en stund ville hon titta på TV och satte på en fransk gammal svartvit film som var textad, så jag kunde faktiskt hänga med. I filmen åt de rostade kastanjer, hon frågade om jag tyckte om det och jag lovade att smaka någon gång. 

   När ca två och en halv timme passerat och jag skulle gå frågade hon om jag hade något foto av mig själv att lämna kvar. Det hade jag ju inte tyvärr, men jag lovade att skriva brev till henne. 

   

   Slutsats: Alla borde pröva någon typ av välgörenhetsarbete, för sin egen skull. Lätt en av mina favoritsysslor.