Hela dagen har H varit allmänt sur mot mig. Han svarar kort eller inte alls på tilltal, eller säger helt enkelt "Var tyst!". När vi kom hem ville han att jag skulle hjälpa honom av med skorna. För han ville inte själv, för han hade trampat i hundbajs med dem. Jag kunde inte få av skorna(fattar inte ens att jag försökte) och då kallade han mig fegis. Bättre dagar har man ju haft. 

    Jag skulle kunna bli arg och irreterad, jag skulle kunna älta det med honom. Men samtidigt, han kommer ha glömt av det imorgon, så varför ska jag gå runt och sura? I början av min tid här hade jag lätt för att hänga upp mig på småsaker som H sa och vad han gjorde. Och jag klagar fortfarande ibland inför vänner och bloggen. Men det är inte lönt att ta upp det med honom, han förstår inte, eller vill inte förstå. 

   Trots allt, det bästa jag kan göra är att agera som om jag faktiskt är 11 år äldre(visare) än honom.